Wendy Andersson...

Ja… kollar ner på tidigare inlägg och ser att återupptagning av bloggen inte blev speciellt långvarig.

Av nån anledning vill jag inte stänga ner bloggen trots att jag inte skriver nånting iden, förutom de enstaka inläggen nån gång per år. Men denna gången ska jag försöka bättre mig,, Öhh..ja typ!

 Det är ju lite tragiskt att jag inget skriver i den eftersom jag egentligen gillar att skriva  ”Dagbok” som en minnessammanfattning av livet då mitt minne faktiskt är lika med noll.

Så här kommer en kort resumé av det gångna året.

Nu ska vi se…. Jag skrev senast i somras… strax innan jag drog med mina närmsta vänner på en JÄTTE JÄTTE LÅNG bilresa upp till Kiruna och Kebnekaise. Vi åkte direkt efter jobbet en fredag eftermiddag och bilade ett helt dygn nonstop till Nikkaloukta som det så fint heter innan vi packade på oss vandringsryggsäckarna och började traska mot fjällstationen.

Jag, V och 3 vänner. Alla med var sin hund.

Mariah med Bubblan, Mats & Flisa, Jag & Amber, Gurra & Vegas och V med Ebba

Jag hade med mig min bästa Amber och V hade med sig Ebba. Jyttejävel fick stanna hemma då jag ansåg att hon var lite för liten för denna otroliga påfrestning. Men nästa gång så….

Vilken vansinnesresa! Ett dygn i bil är ju inte jätteskönt att sitta. Vi tog dock ganska många pauser för att sträcka på oss och rasta och vattna hundar. 

Dag 1
Vi kom upp på eftermiddan till Nikkaloukta och bestämde oss för att gå med en gång mot fjällstationen som låg några mil bort. Men efter ca 1½ h vandring kom vi in i ögat på en storm och det blixtrade och åskade helt vansinnigt så vi slog läger och bestämde oss för att sova och fortsätta dagen efter. 

Dag 2
Vandringen fortskred och vi begav oss mot fjällstationen. Det är inte speciellt långt, men i en helt stenig terräng där man ständigt måste upp och ner för sten och kolla vart man trampar så är det SKITJOBBIGT! 
Vi kom ju tillslut fram till fjällstationen i jättefint väder. Efter regn kommer solsken? Jodå det stämmer :)
Vilken lättnad tänkta jag då. Vi fick vila! Men vi hade ju bergbestigningen dagen efter!




Påväg igen efter lite kartnavigering och vattenpaus




V och Ebba Dag 2
 

Bergen ångar

 

 

Lägret vid Kebnekaise fjällstation

Dag 3
Vi påbörjar vår vandring mot Kebnekaises sydtoppen. Även känd som sveriges högsta berg/topp.
Först gick vi längs med ett av alla berg i bergmassivet, jobbigt men okej. Sen kommer vi till en jättebrant backa med massiva stenar efter att ha korsat en fors och lite renar o sånt. Halvvägs upp här tänker jag genast "att dom låter folk klättra upp här utan skyddsutrustning!!" Det var jättebrant, du höll ju dig i med alla fyra. Ett snesteg och du faller rakt ner i stenmassivet. Sån tur va så är inte backen så lång och jag är uppe efter typ en halvtimme. Efter detta kommer klättringen/Vandringen uppför berget Vierramvare, som är 1711 m.h.ö. 
Jovisst du måste bestiga helvetesberget som jag kallade det för att sedan gå ner för skiten igen och upp på sydtoppsberget som är ännu högre 2102m.ö.h för att vara nästan exakt.

Nästan helt uppe på sydtoppen så börjar det storma igen. Jag och V tog skydd i toppstugorna som ligger placerade på berget. Dom andra gick lite före och gick upp till toppen innan dom kom dyblöta ner till toppstugan.
Här får Ebba en kramp i benen och börjar halta rejält så hon får ligga i sängen där med dom andra medans jag och V gick upp till toppen när det slutat regna och hagla. Längst upp är det en glaciär som är snorhal!! Bara is överallt. Vi tog oss upp på toppen men vågade oss inte riktigt helt ut på kammen för vid denna tid så var det så dimmigt att inte ens såg våra egna fötter och ben. Och kammen är ganska smal med stup ner på vardera sida. Och åker du ner där så är natti natti för alltid!



Mariah och Mats på toppen av Kebnekaise

Så vi gick ner igen och hämtade upp dom andra. Vi satte skor på hundarnas fötter och Ebba fick vi bära i ryggsäcken eftersom hon haltade så. Tur det var den minsta hunden som fick skada och inte dom stora hundarna.

Tillbaka vägen gick ju dubbelt så snabbt, nerför nästan hela vägen som visserligen var jättejobbigt att behöva hålla emot när du redan är jättetrött i benen.

Och nerför det där partiet som jag beskrev som en halv dödsfälla med de stora stenmassiven... Där fanns det snö kvar så jag gjorde så att jag kastade mig ut och åkte kana på rumpan i typ 50 knyck!! På Kebnekaises hemsida stod det att man kunde åka nerför men att man var tvungen att bromsa rejält annars hamnade man i stenmassivet och där skadar men ju sig ganska allvarligt. Jag hade ingen ork kvar i kroppen för att ta mig ner för dödspartiet så jag slängde mig ut och lyckades stanna upp med några meters marginal.
Never again!!!!!



Bilden gör inte berget rättvisa för det var jättebrant.. och till höger är helvetesberget som vi var tvugna att gå uppför innan sydtoppen

Efter den rutchkanan så var inte långt till lägret kändes det som. Man är helt slut i kroppen och går som i en tunnel, ser och hör inget typ.

Den natten sov jag som en stock.

Dag 4
Vandringen tillbaka från fjällstationen till Nikkaloukta. Inte lika jobbig som dit vägen men skittråkig.. Just då ville man inget annat än att komma till bilen och hänga av sig packningen.
Vi kom till bilen och det kändes som världens befrielse. Vi satte av mot Kiruna och beställde vad som kan upplevas som världen godaste pizzor. Pizza har aldrig riktigt varit så gott som när man ätit frystorkat i 4 dagar.

Efter detta bilade vi hela natten ner till Åre där nästa äventyr väntade... Läs del 2.



Jag och Amber i stigning med Kebnakaisemassivet i bakgrunden

Utöver resan så jag har lagt ner ganska mycket träning på Jytte. Hon är ju trots allt min arbetshund nu när Amber gått i pension och Ebba är ju en pinscher i ett nötskal och tänker minsann inte träna om inte hon vill!!! Så det så! (För det mesta vill hon ju träna men inte med mig bara, Skithund J )

 Agilityträningen går bra och jag har fokuserat mycket på vissa saker och mindre på andra. Nu i efterhand när hon har lite mer vana känns det som att det är lättare att rätta till och hon är som tur va lite border collie lik och är lättlärd! J

Det ska bli kul att få tävla henne i höst och komma ut på tävlingar och kolla hur hon reagerar på att det är massa andra hundar överallt och människor framför allt.

Jag har till och med byggt upp en mini agilitybana i min trägård. (Jag har köpt nytt hus) Så nu tränar vi slalomingångar för fullt.

Lydnad funkar inte riktigt för oss. Hon vill inte gå nära och blir istället låg när man ställer ordentliga krav på henne. Vet inte om jag måste vänta lite med det innan hon kanske mognar mer i huvet. Stundvis går det bra men...

Däremot skogsarbete går ju jättebra.. Upplet på 20 föremål är ju inga problem… Och spår har vi precis börjat med. Personspår…. Och det går jättebra! Hon är jätteintresserad och spårar jätteduktigt. Provat blod några gånger men då blev hon låg och ville absolut inte. Får vänta nått halvår kanske.

Vallningen.. ja va ska jag säga.. Jag har hållt på och vallat och vallat varje vecka hela tiden och hon tänder inte till…. Jag har gjort allt så kravlöst som möjligt utan att låta henne gå över styr. Men vallningen fungerar inte för oss just nu. Hon har ett intresse för fåren men om jag är på henne för minsta lilla så stänger hon av helt och tittar inte ens åt fåren.  Så nu under vintern trots att det varit barmark så har vi lagt det helt åt hyllan och bara låtit det vara. Så förhoppningsvis så kanske vi kan börja till vår/sommar igen. Just nu har jag vallhunden som inte vill valla.

Detta var mig en kort sammanfattning men jag har nog täckt det mesta.

Alla mår bra, Leo växer så det knakar och nu är det mindre än en månad kvar innan han fyller hela 6 år!! Han börjar skolan till hösten och ser jättemycket fram emot detta.

Tills nästa gång (när det nu blir).. God fortsättning och ha ett framgångsrikt tävlingsår!

 

Kolla in detta!

http://www.youtube.com/watch?v=XqVLY8YfbEo

Jag har upptäckt ett litet problem här hemma. nu när det är såna mängder snö i Skövde så vill jytte inte alls bajsa ute. Vi kan vara ute jättelänge i väntan på att hon ska göra sitt. Men likt förbannat så bajsar hon istället det första hon gör när hon kommer in igen.
Gud så frustrerande att det ska behöva bli så... för hon signalerar tydligt när det är dax att gå ut och bajsa men hon gör det inte!!

Sen gör det ju inte saken bättre att hon snurrar runt när hon ska bajsa. Så hon sprider omkring det och lyckas alltid att trampa i det!!

Dessa valptider som kan vara så underbara påminner mig ständigt varför jag inte gillar valptiden alls!! Jag gillar ju inte valpar, jag gillar unghundar!! :) hahaha...
Det är tur att fördelen med träning osv överväger skiten.. :)

Ja då har man precis suttit och bokat tid hos veterinären...
Kan man ha mer tur än att alla 3 hundarnas vaccinering sker precis samtidigt. Den veckan som Jytte behöver ha sin sista vaccinspruta i grundvaccineringen så skall Amber och Ebba ha sina årliga med. Slipper man åka fler gånger.

När V började jobba på volvo för typ en månad sen så började en ny rutin som innebar att jag faktiskt var tvungen att ta med min hemnyckel när jag gick på morgonen. 2 ggr som han jobbat eftermiddagar har jag glömt nyckeln hemma och tvingats klura ut hur jag ska kunna komma hem.

Gång nr 1:
Jag inser att jag ingen nyckel har när jag står vid dörren och tar upp telefonen för att hitta numret till volvo, så jag kan hämta nyckel hos V.
Tar upp telefonen - Inget batteri. Skulle jag försöka ringa så skulle batteriet dö.
Går hem till grannen och lånar hennes telefon.
Ringer volvos växel. Dom kopplar mig till skövdes portvakt. Hon var jätte hjälpsam och faktiskt på sitt vis letade upp V avdelning och ber honom ringa upp mig.
Victor kommer ut och ger mig nyckel...

Men detta tog sin tid, försökte förklara vart han satt men volvo är ju gigantiskt. men det gick.

Gång nr 2:
Åter igen står jag vid dörren och inser att jag glömt nyckeln.
Denna gången har jag batteritid i telefonen och ringer volvos växel och ber dom koppla mig till portvakten i skövde. Denna gången en annan tjej som svarar.
Eftersom jag bara visste vilken hall han jobbade i och inte vilken arbetsledare han hade så kunde hon inte hjälpa mig.
VA???? Hon ville inte ens prova i A-hallen och kolla om nån visste var han kunde vara.

Lite smått frustrerad så frågade jag henne hur de visste vilka som arbetade där. Ingen aning svarar hon. Vi har bara nummer till de som har en telefon som man kan ringa in till. Alltså ansvarig arbetsledare.

Jag frågar då henne hur det skulle gå till om jag ringde och berättade att exempelvis vårt barn hade råkat ut för en allvarlig olycka och jag behövde på liv och död få tag på honom.
Hon svarar då att hon inte alls visste. Vi har inget söksystem på folk som arbetar här och kan inte ta kontakt med folk bara genom att ge namn på den som jobbar. 

Kan ni tänka er?? Ett sååå stort företag som Volvo, och dom kan inte komma fram ett system som säger eller registrerar hur man får tag på folk som arbetar där. ALLA utom arbetsledarna är anonyma.
Vilken skam!!
Jag hoppas att tjejen i portvakten bara ville jävlas med mig och vägra ge mig numret till avdelningen, för detta är enligt mig riktigt allvarligt.

Tänk er att nånting allvarligt händer och det är omöjligt att få tag i den anhörige bara för att denne jobbar på volvo. En av sveriges största organisation!

Volvo borde anställa mig så jag kan hjälpa dem på rätt väg när det gäller personalregistrering och bättre koll på personal.

ja det blir det namn som den nya hunden kommer att få..
Nu på lördag ska vi åka ner och hämta henne.

Bara 2 dagar kvar.. !!!